Att rädda och konservera konst


Ystads konstförening hade bjudit in målerikonservatorn Hanna Eriksson till Ystads konstmuseum för att berätta om sitt arbete med att rädda och konservera måleri.

Vi mötte konservatorn Hanna Eriksson, som tillhör gruppen Skånes Målerikonservatorer, vilken arbetar med att på olika sätt rädda och bevara konst. Gruppen har lång erfarenhet av arbete med så kallad arkitekturbundet måleri, ofta i kyrkor och allmänna byggnader, men också med träskulptur och stafflikonst.

Genom ålder och yttre påverkan, som klimat och förstörelse, utsätts konst för förändringar. Går det att rädda den genom konservering eller behövs till och med en kompletterande restaurering? Hur aktiv kan man vara utan att verkets struktur förändras? Hanna berättade med hjälp av fantastiska bilder hur de olika arbetsmomenten går till. Det är ett arbete som innehåller allt från provtagning och kemiska analyser till praktisk handpåläggning och samarbeten med andra hantverkare. Genom många århundraden har idealen för konservering skiftat från hårdhänta och rent av förstörande arbeten till en bevarande attityd. Det var ofta vanligt förr att kalka över, fylla i och ”försköna”. Alltså i bästa fall på den tiden att försöka restaurera och återskapa. Nu har attityden förändrats från estetik till mer etik. Kunskapen har också ökat om den yttre miljöns påverkan. Arbetsmetoderna har utifrån det också utvecklats till att mer inriktas på konservering. Enligt Hanna var översvämningarna 1966 i kulturstaden Florens, då många konstverk och kulturhistoriskt viktiga byggnader skadades, en allmän vändpunkt även internationellt. Då tillfördes mycket ny kunskap och nya tekniker och respekten för ursprunget ökade. Hanna hade för övrigt själv fått sin utbildning i Florens.

Genom sina bilder och stimulerande beskrivningar fick Hanna åhörarna att följa med hur hon, med hjälp av kunskap och avancerad teknik arbetade i skiftande miljöer. Hon fick uppenbarligen många att fundera över det intressanta yrket som konservator.