Wanås och Stenriket

/Wanås och Stenriket
Wanås och Stenriket2019-02-07T15:12:25+01:00

Wanås skulpturpark och konsthall och Stenriket den 21 maj 2017

WANÅS SKULPTURPARK OCH KONSTHALL

Det första stoppet på konstresan blir Wanås, som i år firar 30-årsjubileum som skulpturpark. I konsthallen finns en minnesutställning från premiäråret. ”Återblick 1987 – Konst på Wanås i 30 år”. Samma gäller Eric Lennarths konstverk från 1987, som har återuppförts i en 100 meter lång kurva. Grundaren Marika Wachtmeisters idé och vision att i en bokskog i nordöstra Skåne etablera en utställningsverksamhet med platsbyggda och platsspecifika verk av internationella konstnärer har levt vidare och utvecklats. Parken har under åren kompletterats med både permanenta och tillfälliga verk. I den permanenta samlingen ingår idag ett 70-tal verk.

Men på Wanås finns inte bara en park med skulpturer utan också en konsthall med videoverk, installationer, dans, performance och försäljning.

Årets tema på Wanås är ”Sculpturemotion” det vill säga skulpturer och rörelse. Utställningen rör sig från konsthallen ut i parken och vidare ut i skogen. I den skira skogen står en vitmålad järnvägsvagn från 1941. Som släppt från skyn står den där, Carolina Falkholts konstverk ”Train of thoughts”. I slottets närhet har den danske konstnären Henrik Plenge Jakobsen skapat en ny version av sitt konstverk ”If the people have no bread, let them eat cake”. Ett citat som felaktigt tillskrivs Marie-Antoinette. Faktaresistens har en lång historia. Verkets huvudaktörer finns i en hage och är åtta parfymdoftande rosa får.

Längre ut i parken finns den engelske konstnären och koreografen William Forsythes första utomhusverk, ”Underall”. Ett litet rött hus som svävar och sätter allt i gungning. Nytt för året i parken är också en ljudinstallation av den indiska konstnären Sonia Khurana.

I parken finns alltid möjligheter att åter upptäcka tidigare favoriter som t.ex. Gloria Friedmans verk ”Stigma” från 1991, som är en köttigt röd och hög mur i kontrast till grönskan och Pål Svenssons verk från 1996 ”Sprungen Ur”. Ett klot i svartgranit från Östra Göinge, som med kraft spränger sig ur ett skal.

I den utvidgade konsthallen ryms flera verk av William Forsythe på temat rörelse och verk av Eva Mag i form av en hinderbana. Här finns också videoinstallationer av Sonia Khurana.

På Wanås finns det, liksom många gånger på landet, byggnader som magasin, ladugårdar, jordkällare och annat som det gäller att utnyttja. Därför har på senare tid verksamheten också utvidgats med hotellboende och utbyggd restaurang.

www.wanås.se finns mycket information om konsten, arrangemang m.m.

STENRIKET

Stenriket är både en geografisk benämning och en ekonomisk förening. I området finns en betydande del av den svenska stenindustrin. Med i föreningen är ett antal företag som arbetar med stenbrytning och stenförädling. De vill tillsammans med Östra Göinge kommun sprida kunskap om stenens betydelse för området och göra det tillgängligt för besökarna.

Göinges grund är stenen. Här har det ”svarta guldet”, diabasen, brutits under lång tid och det är många människor som kommit till området för att arbeta med och uttrycka sig i det hårda materialet.

Diabas är en tung och tät sten som kan ha en märklig djupsvart lyster. Den svarta färgen orsakas av pyroxen och ytterst små korn av järn- och titanoxid i den annars ljusa plagioklasen. Diabas bildades då het magma trängde upp ur jordens inre och snabbt svalnade i smala sprickor i gnejsberggrunden. Dessa ådror av diabas är ca 1 miljard (1000 miljoner) år gamla och alla ligger i samma riktning, nord/nordost – syd/sydväst. Brytningen sker i ”topparna” av ådrorna.

I mer än hundra år har stenindustrin spelat en viktig roll i områdets historia. Tack vare stenindustrin och en lokal spånkorgstillverkning, som samtidigt växte fram, kunde utvandringen till Amerika från den här bygden bromsas upp. Genom utbyggnaden av järnvägarna underlättades de tunga transporterna av stenen och det gav också bättre förutsättningar att exportera produkterna.

Göinge är ett gammalt gränsområde, som många gånger kommit i kläm i striderna mellan danskar och svenskar. Människornas lojalitet och grannsämja sattes på hårda prov vid skövlingar av hela socknar och återkommande repressalier. Det är en del av historien som fortfarande är levande i bygden.

STENBROTTET I HÄGGHULT OCH SVARTA BERGEN

I Hägghults ”gamla stenbrott” som vi besöker, avslutades brytningen 1989. Det sägs vara världens största dagbrott för svartgranit/diabas. 900 m långt, 50 m brett och 92 m djupt. Här verkar den ideella föreningen Svarta Bergen, som har till uppgift att bevara och rusta upp Hägghults ”gamla stenbrott”. Föreningen har byggt upp ett frilufts- och industrimuseum som ger besökarna möjlighet att besöka och uppleva en unik industrimiljö med intressant historia.

En restaurang (där vi äter lunch) och informationslokal, som visar film om Hägghults stenbrott och fotoutställning med bilder från stenbrott i bygden, finns vid kanten av det gamla brottet.

Inom området ser vi också ett antal konstverk i sten. Några av dem skapades i samband med Ubbebodasymposiet 1974. Den lokale bildhuggaren och konstnären Hjalmar Råstorp samlade 16 kända konstnärer från olika delar av världen i Ubbeboda skola. Ett 100 dagar långt experimentellt symposion genomfördes på temat ”Levande stenar”. Symposiet gjorde att diabasen fick stor uppmärksamhet och ett uppsving som material till konstverk. Flera av de deltagande japanska konstnärerna bosatte sig i området.

Exempel på konstverk inom området är ”Resväskan” av Masaru Takahashi, ”Livslinjer-Tomhet-Oändlighet” av Fukiko Nakabayashi och ”Har ni hört” av Christer Bording. (Christer Bordings ateljé och utställning i Boalt, besöker vi senare under resan).

Svartgraniten/diabasen från Hägghult har genom sin fina kvalitet fått internationell uppmärksamhet och används till gravstenar, inredningsdetaljer, trappor, monument, skulpturer, smycken, fasadbeklädnad m.m. En tydlig trend nu är användning som del i en gestaltning av nya torg och mötesplatser i städer.

Exempel på några kända byggnader och konstverk med svartgranit/diabas från Hägghult är: Världens största klot i diabas utanför postens huvudkontor i Solna, Krigsmonumentet US Marine Corps Memorial i Washington, Empire State Building i New York och Christer Bordings skulptur ”Gränslös sorg” vid Linateflygplatsen i Milano.

I anslutning till lunchen berättar Kent Larsson, medlem i föreningen och professor emeritus i geologi, den spännande geologiska historien om diabasen.

 

Vi hinner också med att se det ”nya” brottet, som ligger bredvid, där man bryter diabas i stor skala. Det är Emmaboda Granit AB, som med hjälp av ny och effektivare teknik står för brytningen och exporten. Emmaboda Granit bryter i tre stenbrott; Hägghult, Duvhult och Gylsboda. Sammanlagt 3 500 m3/år.

KULLARO FORM&DESIGN, LÖNSBODA

Resan fortsätter till Lönsboda och företaget Kullaro Form&Design. Företaget drivs av Jenni och Andreas Kullaro. De arbetar med formgivning och produktion av möbler, heminredning och smycken. De kombinerar detta med en känsla för diabasen, som de anser vara ett komplext och sammansatt arbetsmaterial, med en slags enkelhet, som förstärks av hårdheten och svärtan. De tycker därför den fungerar bra tillsammans med andra material som trä i möbler och silver i smycken. De har den uttalade ambitionen att diabasen ska få status som ett material med samma genuina svenska hantverkstradition som glaset och dalahästen.

De experimenterar också med diabasens uttryck t.ex. genom synlig sprickbildning i en bordsskiva för att förstärka känslan av ursprunglighet.

Deras produkter har visats på Form&Design Center i Malmö, Nationalmuseum i Stockholm och 2016 på London Design Bienniale

CHRISTER BORDINGS ATELJÉ OCH UTSTÄLLNING, BOALT

Christer Bording har arbetat inom stenindustrin sedan 1970-talet och fick lära sig yrket från grunden. Då väcktes ett kärleksförhållande till stenen och framför allt till diabasen. Sedan många år arbetar han på heltid i en egen ateljé där han skapar konstverk, inredning och konsthantverk i diabas.

Han finns representerad med sina konstverk i många offentliga sammanhang både i Sverige och internationellt. Han har deltagit i ett stort antal utställningar i Sverige och internationellt, bl.a. i Köpenhamn, Florens, London.

STENMUSEET, SIBBHULT

Stenmuseet i Sibbhult invigdes 2012. Det har en spännande utformning som ska påminna om de tidiga stentransporterna med järnväg. Museet tänjer på gränsen mellan inne och ute och är en del av det natur- och kulturhistoriska landskapet. I utställningen beskrivs stenindustrins guldålder – från slutet av 1800-talet till andra världskrigets slut – och det många gånger hårda och farliga arbetet i stenbrotten.

I museet finns information som beskriver stenindustrin ur olika perspektiv. Golvet i museet är en kombination av olika stensorter och sätt att bearbeta materialet så vi kan jämföra resultaten. Utanför museet finns ett antal stenblock från området för att visa hur stenens karaktär och utseende kan variera.

 

Vid Stenmuseet har vi också konstresans traditionella mingel och busslotteri.

SKÅNES LAPIDARIUM, SIBBHULT

En konstresa som avslutas med att vi tittar på gravstenar är en utmaning.

2012 invigdes Skånes Lapidarium i Sibbhult. Lapidarium betyder stensamling eller stenmuseum och syftet med lapidariet är att visa hur gravstenarna sett ut och förändrats i olika delar av Skåne från 1800-talets början fram till vår tid. I utställningen visas både gravstenarnas historia i Skåne och många andra aspekter av lokal och regional historia med anknytning till samhälle, arbetsliv, teknisk utveckling m.m.

Lapidariet har utformats av landskapsarkitekten Mona Wembling.

I Sverige löper gravrätten varje år ut för många äldre och yngre gravar. Gamla och speciellt intressanta gravvårdar kan få ett antikvariskt skydd och bevaras, men de flesta tas bort. Efter att gravrätten löpt ut har gravrättsinnehavaren sex månader på sig att själv bestämma vad som ska hända med stenen, annars tillfaller den respektive kyrkogårdsförvaltning. Vad som sedan händer varierar. Ibland får stenarna stå kvar, ibland ställs de upp på en speciell plats på kyrkogården och ibland säljs de för återanvändning, men ofta förs de till en stenkross för destruktion. Memento Mori. (Woody Allen kan som avslutning citeras: Jag är inte rädd för att dö, jag vill bara inte vara med när det händer).

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

HÄR NEDAN FÖLJER KENT LARSSONS FÖREDRAG OM DIABASEN OCH DESS HISTORIA

Diabas -”det svarta guldet” 

Den svarta diabasen finns representerad i konstverk, grav-/dekorationsstenar, fasader, inredningar och utsmyckningar världen över. Ytterligare användningsområden finns t. ex. inom mätteknik, och som makadamtillsats. Den är älskad för sina egenskaper och möjligheter i form och färg. Färgen kan genom olika bearbetningar variera i ett spektrum från ljus-ljus grå till mörkaste svart.
Med guldet menas den svarta diabasen som har så hög kvalitet att den fortfarande exporteras till hela världen.

Vad är diabas?

Diabas är en av jordens vanligaste bergarter och den härstammar från stort djup i jordens mantel och har kommit upp till jordytan i form av smält magma som trängt upp i befintliga sprickor.
Därigenom bildar diabaser ofta långsträckta kroppar på några tiotal meters bredd och flera kilometers längd. Mineralogiskt består diabaser oftast av mineralen pyroxen och plagioklas. Ett tredje mineral är olivin och även korn av det magnetiska mineralet magnetit kan förekomma. Bergarten är oftast mörkfärgad, tät och hård.

I Skåne finns två typer av diabas. Den äldsta, ca 1 miljard år gammal, förekommer som en svärm av diabasådror som alltid sträcker sig i NNO-SSV riktning och fortsätter även in i södra Småland och Blekinge. Denna diabastyp skiljer sig från övriga diabaser i landet genom sin närmast totala avsaknad av mineralet olivin och höga halter av mineralt apatit och kallas därför även för yperitdiabas. Det är olivinens sällsynthet som till stor del betingar stenens lämplighet som monumentsten och fasadmaterial. Olivin vittrar nämligen lätt och ger upphov till gropar i stenen, som stör dess utseende, och som dessutom ger rostbildning.

Den andra typen av diabas i Skåne är väsentligt yngre, bara 300 miljoner år gammal, och den sträcker sig som ett tiotal mils bred svärm diagonalt över landskapet i NV-SO riktning. Den saknar
hyperitdiabasens egenskaper och finner därför främst användning vid makadamframställning.

Hyperitdiabas eller Svart granit

Hyperitdiabasen går vanligen under försäljningsnamnet svart granit (trots att bergarten inte är en granit!). Den svarta stenen blev tidigt så oerhört eftertraktad att den trots besvärliga och yralandtransporter var lönsam att bryta. Övergången till det grå urberget som omger diabasgången är direkt. Att hitta gången med den svarta stenen kunde vara både tålamodsprövande och mödosamt. Den exakta sträckningen var ju inte känd. Ofta gav flyttblock vägledning, stenblock som inlandsisen skalat bort från diabasgången. De låg alltid öster om denna, ibland till största delen
under jord. Genom att stöta med ett spett och lyssna till ”klangen” kunde man avgöra om det lät lönsamt.

Den första tiden sköttes den mesta brytningen av de större bolagen. I såväl nordöstra Skåne som Blekinge var fattigdomen stor och jordbruket kunde inte ge alla bröd för dagen. Stenbrotten blev
en efterlängtad ny näring och stenarbetarna blev en fri arbetskår. Många bönder och småföretagare förstod snabbt värdet av stenen och började själva bryta eller sälja brytningsrätter.

I Skåne utanför Lönsboda, finns idag tre aktiva stenbrott: Gylsboda, Hägghult och Duvhult.

Gylsboda

Den lilla byn Gylsboda 4 km söder om Lönsboda har kallats stenindustrins vagga och är idag friluftsmuseum. På 1870-talet hittade man här den ”svarta graniten” och brytningen startade 1890.
Under glansdagarna arbetade det cirka 400 man här och ett brukssamhälle byggdes upp med som mest nästan 1 000 invånare. Här fanns det affärer, caféer, dansbana, företagshälsovård, missions-och idrottsförening.

Svarta Bergen

Väster om Lönsboda ligger Hägghults stenbrott och vid dess sida ligger idag ett friluftsmuseum och det kallas för Svarta Bergen. Här har funnits väldiga stenbrott, varav ett fortfarande i drift. Det började ganska blygsamt och hantverksmässigt vid 1800-taletsslut. År 1899 startade man provbrytning även i Hägghult och verksamheten fick ganska fort industriell omfattning. Efterfrågan
steg snabbt, inte minst på exportmarknaderna, och stenindustrin blev inom de närmaste decennierna mycket utbredd i trakten. I Hägghult har brytningen pågått under hela 1900-talet med
undantag för världskrigen och enorma mängder råvara har vinschats upp av de totalt 16 kranar som fanns runt fyndigheten. Som mest arbetade 128 man så sent som på 1960-talet. Nu är allt
högmekaniserat och i Hägghult arbetar bara 6 man idag. En hydraulisk borrvagn betjänad av en man klarar att borra lika mycket som 200 man vid 1900-talets början, och grävmaskiner och
lastmaskiner har ersatt alla kranar från förr. Emmaboda Granit tog över verksamheten 1992.

I dag omnämns stenbrottet som världens största dagbrott för svart diabas, med den imponerande längden 900 meter, bredd 50 meter och djup 75meter. Även kvalitén på diabasen tillhör världens främsta, vilket gjort den eftersökt för många användningsområden.

Förutom båda dessa platser bryts diabas även i Södra Duvhult medan övriga brott är nedlagda och helt eller delvis vattenfyllda.

Varför är hyperitdiabasen så eftertraktad?

Den svarta diabasen är älskad för sina egenskaper och möjligheter i form och färg. Konstnärer från när och fjärran har kommit till Hägghult och skapat väldiga konstverk som står utplacerade i den karga och säregna miljön. Dessutom finns konstverk av denna diabas representerad på många platser över hela världen. Industriellt tillverkas en mängd olika produkter vid några stenindustrier, bl a i Högsma.

Med olika ytbearbetningar får en och samma stensort olika karaktär och användningsområden. Fyra olika utföranden förekommer.

Flammad eller krysshamrad yta lämpar sig bäst för utomhusbruk och ytor där man vill minimera halkrisk och samtidigt få maximal hållfasthet.

För fasader och detaljer inomhus är slipade eller polerade ytor dekorativa, vackra och samtidigt
funktionella.

Svart diabas ytbearbetning

Flammad

Kallas även bränd. Bearbetningen innebär att kristallerna i stenens ytskikt spjälkas loss vid en temperaturchock som man åstadkommer med gaslåga.

Användningsområden: Markbeläggningar, trappor m m för att eliminera halkrisken. Flammad yta passar även för murar, socklar och fasader.

Krysshamrad

Kallas även gradad eller gradhuggen. Bearbetad med hjälp av en tryckluftsmaskin och verktyg med hårdmetallskär.

Användningsområden: Markbeläggningar, trappor m m för att eliminera halkrisken.

Slipad

Efter planfräsning bearbetas stenen under sliphuvuden med finare och finare slipsegment. Beroende på var i processen man slutar får man fram olika slipningsgrad.

Användningsområden: Fasader, invändiga golv, trappor och väggar.

Polerad

Efter finslipningen fortsätter man med ett löst slipmedel och en mjuk polerskiva tills man erhåller en speglande yta.

Användningsområden: Som för finslipad yta. Bänkskivor och bord där ytan lätt kan utsättas för fett och syror.

Några exempel på användning av svart diabas

Slutligen ytterligare några ord om den svarta stenen

Författaren Harry Martinsson som bodde i Lönsbodatrakten som barn ger denna målande beskrivning i boken Nässlorna blomma:

Män i slokhattar växte ur marken. Vart barnen än gingo för att leka öppnade sig avgrundsdjupa stenbrott svartmyllrande av män med dynamit i händerna. Deras munnar voro fyllda av eder, sånger och väldiga försäkringar. De borrade in järnkäppar i berget; slog ner dem med släggor och så sköt de. Eld i berget! skrek de och klungade ihop sig i passet. Då dånade det där nere och stationssamhället gungade till. Så var det varje dag, hela dagen, överallt var förbjudet att gå. Landskapet var uppfläkt och urholkat.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Här nedan kan du se ett bildspel från resan.

Foto: Susanne Durlind, Lars Månsson och Håkan Fredén